“Efter åtskilliga årtionden, med hjälp av kommunkationsteknologins snabba utveckling, kommer alla att ha en “hjärnvågsmottagare” i sitt öra, som omedelbart och exakt förmedlar vad andra människor tycker om henne och vice versa. Vad jag tänker kommer att kännas till av alla människor. Det finns inte längre ett individuellt medvetande, bara mänsklighetens vilja som helhet.”

Noboru Kawazoes tanke om ett centralt medvetande var ingalunda nyskapande. Idén figurerar i olika format i världsreligionerna och den teknologiska aspekten har diskuterats sedan James Clerk Maxwell hävdade de elektromagnetiska vågornas existens i mitten av 1860-talet. Spekulationer och teorier om dess hypotetiska användningsområden var ett betydande diskussionsämne från 1890-talet och framåt och såväl utopiska som dystopiska scenarier ventilerades av intellektuella i främst Europa och USA.

Möjligheten att människan en dag kan kopplas samman med teknologiska hjälpmedel, antingen genom att utnyttja omgivningen så som elektromagnetiska vågor eller genom teknologiska implantat har varit av omfattande intresse kanske för att det i sitt spektra inhyser två extremer: både visionen om att den krigshärjade och av orättvisor sargade människan äntligen ska harmonisera och visionen om ett totalitärt ogenomträngligt skräckvälde ryms inom ramarna för den elektriskt sammankopplade människan.

Kawazoes tankar om en maskin intill örat i vilken alla tankar infångas och utsöndras är ändå av särskilt intresse eftersom att det är svårt att inte associera till smartphones. Från dessa kan man 24 timmar om dygnet selektivt dela tankar, känslor och aktiviteter – en möjlighet som mycket fort för många människor förvandlats till en skyldighet gentemot sig själv för att undvika riskera den ensamhet socialt utanförskap innebär.

Man kan argumentera emot Kawazoes scenario med frihetsidealen på hjärnhinnan, att det alltid kommer att finna de som väljer att stå utanför och att det kollektiva medvetandet därför aldrig kan bli självständigt. Men den friheten har inte minst de hundra sista åren visat sig bräcklig. Det är svårt att födas utan att bli folkbokförd, svårt att inte påverkas av sin omgivning som barn, svårt att inte imitera, svårt att göra det obekvämt för sig själv och att simma i motströms. Svårt att hejda makthavarnas säkerhetsideal och de egna tankarna om skam och skuld.

“Min hjärna är bara en mottagare. I universum finns en kärna från vilken vi tar emot kunskap, styrka och inspiration. Jag har inte penetrerat denna kärnas hemligheter, men jag vet att den existerar.” – Nikola Tesla

Idén om ett mänskligt centralt medvetande är som sagt inte ny. Många hävdar att vi redan har ett centralt medvetande, att vi har ett specifikt, fastställt syfte och att all kunskap redan finns inom räckhåll, att vi egentligen inte behöver “information” då allt vi vet redan finns tillgängligt för var man och kvinna att se om man tittar djupt inom sig (eller utanför sig – beroende på hur man väljer att se det).

Tesla är långt ifrån den enda att vittna om denna kärna från vilken människans kunnande och förståelse finns att tillgå.

Det första fallet av diagnosiserad paranoid schizofreni, James Tilly Matthews, trodde – långt innan teorier om elektromagnetism – att en grupp kriminella torterade honom genom strålning från en maskin han kallade “Air Loom”, genom vilken han menade att ett magnetfält bland annat förhindrade hans blodcirkulation. Han menade att utöver han själv så var det kriminella gäng som skötte maskinen framför allt ute efter att påverka ledande personer inom regeringen. Genom maskinens “strålar” kunde de påverka ministrarnas tankar och läsa deras tankar.

Matthews delade detta perspektiv med senare diagnostiserade schizofrena. 1919 skrev Sigmund Freuds lärjunge Viktor Tausk artikeln “On the Origin of the ‘Influencing Machine in Schizophrenia” i vilken han konstaterade att somliga av dessa teorier hade konstruerats ur social fostran medan andra saknade den bakgrunden och förblev ett mysterium. Tausk hann aldrig utveckla dessa teorier bortom sin artikel – han begick självmord samma år som artikeln publicerades.

Det kanske mest citerade stycket ur artikeln:

“The huvudsakliga effekterna av inflytandemaskinen är de följande:

1. Det får patienten att se bilder. När detta är fallet är maskinen oftast en magisk lykta eller en kinematograf. Bilderna syns bara på en nivå, på väggar eller på fönsterrutor, och till skillnad från typiska visuella hallucinationer är de inte tredimensionella.

2. Det producerar, och tar bort, tankar och känslor genom vågor eller strålar eller mystiska krafter vilka patientens kunskaper om fysik är inkapabla att förklara. I sådana fall kallas maskinen ofta för en “impulsapparat”. Dess konstruktion kan inte förklaras, men dess funktion består av att genom att sända eller “dränera” tankar och känslor från ett eller flera offer.

3. Den skapar motoriska fenomen i kroppen, erektioner och utlösningar, som är menade att förta patientens manliga potens och försvaga honom. Detta åstadkoms genom antingen impusler eller genom luftströmmar, elektricitet, magnetism eller röntgenstrålar.

4. Den skapar känningar som delvis inte kan beskrivas eftersom att de är främmande för patienterna själva, och som till viss del uppfattas som elektriska, magnetiska eller från luftströmmar.

5. Den påverkar också för främmande tillstånd i patientens kropp, så som rodnader, svullnader och andra patologiska processer.”

Huruvida en sådan maskin eller måhända utommänsklig kraft existerar eller inte är svårt att resonera fram. Att återvända till om det är önskvärt eller inte är en mer intressant fråga. Kawazoe och “Metabolismen” – den japanska arkitektur som syftar till att människan och omgivningen ska assimilieras samman i ett enda allt – har både belackare och förespråkare.

Den mänskliga hjärnan genomgår just nu omfattande forskningsprojekt som i mångt och mycket kommer att reda ut våra “sanna viljor” och hur vi reagerar på upplevelser, omgivningar och skolningar. Om det, som kan antagas genom att vi tillhör samma art, har liknande önskningar och förhoppningar ter det sig sannolikt att dessa efterhand kommer att närma sig varandra genom det som historiskt varit ett gemensamt attribut för människor världen över: att lära sig av varandra och närma sig varandra.

Vad det i slutändan innebär är svårt att säga. Vi tror att somliga djur fungerar genom ett centralt medvetande. En vanlig jämförelse är den med myrstacken där så vitt vi vet drottningen helt och hållet utgör stackens medvetande och med sin kraft dikterar vad de övriga myrorna gör. Vi kan varken utgå från att vi separerat oss från denna kollektivism eller att den i framtiden kommer att vara en självklarhet. Båda alternativen är lika sannolika och diverse tredjevägsalternativ likaså.

Sammantaget kan konstateras åtminstone från min sida att människan genomgått en konstant centralisering av en eller annan orsak. Det kan finnas en maskin ute i världsrymden som kräver av oss, det kan finnas inom oss, det kan vara ett av universums mysterier – men faktum är ändå att vi snart delar samma kultur, samma arkitektur, samma resonemang. Den tanke som tidigare kunde ha hundra olika perspektiv utifrån hundra olika stammar eller byar är snart globala koncept och på ett eller annat sätt har vi succesivt vandrat i den riktningen. Vad utfallet så småningom blir, vilka orsakerna är och vilka konsekvenser det kommer få är månne skrivit i stjärnorna. Men Kawazoe var förmodligen inne på rätt spår: en dag kommer vi alla att veta vad alla tänker, vi kommer alla förstå varandra, vi kommer alla dela samma lycka eller lidande. Och vi är en bra bit på vägen

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s